2. När Dagny ringde och ville bli hämtad på järnvägsstationen följande lördagmorgon antydde jag att jag skulle bevista en glad liten tillställning på fredagen, och möjligen vara en smula trött, men hon lät sig inte bekomma. Hon ville ha skjuts till Mårtens föräldrar kl 10.03. Bussarna ut dit gick nära nog i skytteltrafik, taxi kostade några tior, men Dagny anlitade bara kollektiva färdmedel om absolut ingen kunde skjutsa henne. Snäll som jag är gav jag med mig. Jag försökte se det positiva i situationen. Efteråt kunde jag t.ex. åka direkt hem och lägga mig. Åååh, vad skööönt! Jag kunde t.o.m. hämta henne i pyjamas och morgonrock. Hon kom ju för att träffa "sin vän" Mårten, inte mig. Samtidigt skulle jag kunna passa på och fråga om det låg något i ryktena om att det var slut mellan oss. Och sedan bums hem i säng. En annorlunda men informativ och fullt genomförbar lördagmorgon. Tillställningen blev mycket riktigt ganska munter. Nyheten om min uppsägning la ingen märkbar sordin på festyran. Det ska till mer än så för att stämma 50 uppspelta ungtuppar i smoking till grubblande eftertanke. Visserligen växte inte jobben på trän, som någon träffande uttryckte saken, men jag var ju så skicklig, så det var nog inga problem, hehehe, försäkrades jag under ryggdunkningar. Vad hade jag jobbat med nu igen? Åh? Så intressant hördudu. Du ska väl ta det lugnt ett tag först? Det är inte bra att stanna för länge på samma ställe, vet du. Vad gäspar skorpan? Oj, tio över fem! 09.39 ringde väckarklockan. Jag gick upp direkt, som jag alltid gör, drog upp rullgardinen och tittade grälsjukt ut genom fönstret. Om jag inte visste bättre skulle jag ha trott att någon slängt en sur gammal arméfilt över himlen. Hade de hemvärnsövningar där uppe, Gud och änglarna? Varför stod en sejdel gin på mitt nattduksbord? Jag tog en dusch och ett glas filmjölk, och satte mig i Golfen klockan 09.54. Järnvägsstationen nåddes med 14 sekunders marginal, klockan 10.02.46. Perfekt. Det är nog gott och väl med demokrati, men i en diktatur, med fungerande järnvägar, hade jag varit hemma i sängen igen högst en kvart senare. Så blev det alltså inte. Tåget var 27 minuter försenat. När jag frågade varför uppmanades jag av en vassnäst dam med konjaksfärgad pudelpermanent och en röst som fick det att slå lock för öronen, att framföra mina klagomål direkt till generaldirektören. Där stod jag med nästan en halvtimme att slå ihjäl. Jag hade ingen lust att sitta och fånglo i väntsalen med kärringen inom syn- och hörhåll. Sitta på parkeringen lockade inte heller, så jag köpte en Ramlösa och körde en sväng. En halvtimme är en ganska rejäl sväng om det inte är rusningstid. Efter en kvarts planlöst irrande närmade jag mig åter stationen, men i stället för att svänga till vänster i nästnästa korsning tog jag till höger i nästa korsning, och sedan till vänster in på en bakgata. Här hade jag bestämt aldrig varit förut. Gatan kantades av butiksbaksidor och lagerlokaler. Jag stannade. En knallorange skåpvagn stod parkerad med nosen åt mitt håll och högerhjulen uppe på trottoaren. Det var en Volvo 145 från 1971, fast med 164- front, förmodligen hopsatt av två krockade bilar. Den skarpa färgen fick mig att längta efter en Ramlösa till. Volvo 165. Hade en sådan modell gått att sälja? Bäst jag satt där och begrundade Volvos modellpolitik under det tidiga 70-talet hörde jag utdragen skottlossning, som från ett maskingevär. Det hade pågått militärövningar i stadens utkanter hela veckan, fast det här lät mycket närmare. Höll de på och larvade sig inne i stan idag? Eldgivningen höll på ganska länge, flera minuter, med korta uppehåll. Det lät som ett enda vapen, fick jag för mig. Så småningom upphörde pangandet. Jag insåg att jag befann mig precis bakom Odenbanken, och att dörren som Volvon hade parkerat intill måste vara Odenbankens personalingång, samt att det rykte ur avgasröret. Skottlossningen kunde ha kommit därifrån. Rån? Inte en lördag, banken var ju inte ens öppen. Jag fick ändå en obehaglig känsla av att allt inte stod riktigt rätt till. Det kändes i magen. Så öppnades Odenbankens personaldörr långsamt. Gångjärnen satt åt mitt håll så jag såg ingenting medan jag gled ner i sätet tills jag bara hade en smal springas sikt. Någon klev ut, öppnade Volvons baklucka och la in en tung militärbag. Sen gick han runt till förarplatsen, satte sig i bilen och körde lugnt iväg. Jag säger han, för han hade luva och yvigt skägg. Det var i stort sett det enda jag såg. När han passerade förbi mig var jag tvungen att göra mig helt osynlig. Efter en minut satte jag mig upp igen. Vad hade hänt? Vid närmare eftertanke förmodligen ingenting. Jag fick kritik för mitt rika fantasiliv redan i lekskolan, där jag bedyrade att jag egentligen var den fjärde brodern Cartwright. Fröken Britt sa lika envist att det var jag inte alls det. Jag var en helt vanlig, om än något svårhanterlig, liten gosse. Riktiga cowboys har hatt och pistol, och jeans och snusnäsduk. Jag sa att jag klär mig väl som jag vill, och tillade förnumstigt att eldvapen inte var tillåtna i kommunens lokaler. Eldvapen, ja... Det hade smällt något alldeles förskräckligt, och strax efteråt kom alltså den skäggige mannen ut från banken med en väska i handen. Visst, men bankrån bör förläggas till kontorstid, när det går att få någorlunda service. Åtminstone om man är beväpnad. Nu hade jag två minuter på mig tills tåget skulle anlöpa stationen enligt de senaste spekulationerna. Klockan var exakt 10.30 när jag parkerade bilen och tåget rullade in. Tänk om ordinarie avgångs- och ankomsttider var lika pålitliga som förseningarna. Det var mest pensionärer så här på lördagsmorgonen. Dagny satt längst bak eftersom det är närmast när man kliver på. Nu stod hon längst bort och fick hjälp av tåget med väskorna av en giktbruten herre i 85-årsåldern, som egentligen hade fullt upp med sitt eget gepäck. Med sina två väskor väl på perrongen stod hon kvar och väntade tills jag kom och tog dem. - Gud så du ser ut! hälsade hon mig tacksamt. Du luktade sprit ända från stationshuset! - Det är inte sprit, det är konjak. - Man ska inte köra påverkad. - Om vi kör i diket lovar jag att klippa sönder körkortet. - Har du inget omdöme alls? - Jag är inte ute och kör för skojs skull. Det var du som propsade. - Inte på att du skulle supa dig full igen. Och du har sagt att du tycker om att köra bil. - Försök inte. Det var du som absolut ville ha skjuts fast jag sa att jag var bortbjuden. Det går massor av bussar. Har inte Mårten körkort? Eller flakmoppe? - Han är så morgontrött. - Jaså är han det, ja men då ska vi inte störa. Jag tittade bort mot pressbyråkiosken precis lagom för att se en man i skägg och luva sätta sig i en knallorange Volvo 165 och köra iväg. - Vad stirrar du på? frågade Dagny. Är det någon du känner? - Vem då? - Inte vet jag. Mårten vistades hos sina föräldrar i en stor villa i stadens främsta statusområde. De flesta statusområden, till och med i småstäder, ligger nära vatten, har vidsträckt utsikt eller stora tomter. Ibland alla tre. Så icke här. Bara husen var stora. Tomterna var obetydligt större än husen, utsikten obefintlig om man räknar bort grannens kök, precis som i de nyare förorterna, och närmaste sjö låg flera mil bort. Här bodde Mårtens föräldrar i en jättekåk som såg ut som ett klubbhus för begravningsentrepenörer. Det mesta av tomten låg framför huset till ingen nytta alls. Bara snaggade gräsmattor och prydnadsbuskar. Jag hatar sånt. Mårtens pappa var professor i någon ovädrad historiedisciplin och hans sinnesstämning svängde ikapp med professorskans mellan förmätenhet över sitt etablerade namn i fackkretsar och bitterhet över sin undanskymda samhällsställning och förhållandevis blygsamma lön. - Stanna här är du snäll, sa Dagny strax innan vi var framme. - Varför det, vi är inte framme än. Morgonen är ändå förstörd. - Adèle tycker inte om en massa trafik framför huset. - Underligt namn på en karl. - Det är hans mamma. Henne är det inte värt att bråka med. Hon är van vid att få sin vilja igenom. - Det var Idi Amin också. Hör du, vad ska ni egentligen göra så här dags på morgonen, alla fyra? Väcka gubben och äta filmjölk? Hon svarade inte. Jag bromsade in framför dysterhetsakademin och fortsatte. - Förresten, från det ena till det andra, är det slut mellan oss nu? Bara så jag vet. Som på en given signal, eller kanske snarare på en given signal, fuktades hennes ögon lätt av en portionsförpackning tårar. Observera att det var hon som tog initiativ till vårt förhållande och som efter cirka ett års relativt friktionsfri samvaro med tårblanka ögon plötsligt bad mig lämna henne i fred ett tag. - Spencer, jag måste få tänka på det här. Jag tittade upp mot villan. - Är du säker på att du valt rätt ställe för det? Hon klev ur. - Det är nog bäst du kör iväg nu, innan Adèle ser dig. - Kan du inte lura med henne till någon terapigrupp, så är du av med det bekymret. Och så kan sophämtningen ske ovan jord igen. Glöm inte att hälsa så hjärtligt från mig. Dagny bet sig bekymrat i läppen och började gå uppför grusgången. Tio minuter senare låg jag äntligen i min svala säng igen och funderade på lite av varje. Klockan elva var jag fortfarande vaken, så jag lyssnade på radionyheterna. Där berättades om alla möjliga obehagligheter, men inte om något rån. Jag somnade.
Fortsätt till kapitel 3