1.
Tänk, att det bara är ett år sen det började. Jag
minns det som igår. Samtidigt känns det som
oerhört länge sen. Men hur det än känns så känns
det i alla fall inte som ett år sen.
Personalchefen skruvade ner "Det ska vi fira"
för att markera stundens allvar. Höstsolen sken in
genom kontorsfönstret och meddelade att allt var
okej, egentligen.
- Du vet, det är lika viktigt att ha ett samtal
vid anställningens slut som vid dess början.
- Säger du det? Där ser man...
Jag tyckte mitt svar var väldigt förbindligt.
Personalchefen ansåg sig närmast ha blivit
emotsagd, men han var beredd att överse med saken.
Jag satt ju inte inne med vetenskapliga fakta.
Glasögonen åkte på igen och han tittade ned i den
fyrfärgglada introduktionspärmen. Pärmen ingick i
det introduktionspaket som den lille tunne,
externe organisationskonsulten sålde till
personalavdelningen förra året för ett pris
motsvarande en ny Volvo. Två veckor höll han på,
med ett annat projekt pågående parallellt i Gävle.
Hela huset var visserligen fullt av
organisationskonsulter, men viktiga uppgifter las
i princip ut på entreprenad. Personalchefen
tittade tankfull upp igen och tog delvis av sig
glasögonen. Jag säger delvis, för de hängde
fortfarande på personalchefens mage i en vävd
snodd som såg ut som samisk hemslöjd.
- Ja, till och med viktigare.
- Så pass?
Jag nickade tankfullt. Personalchefens kontor
var större än mitt, men inredningen var densamma,
så effekten blev ödslig snarare än imponerande.
Det enda som skilde personalchefens skrivbord från
våra var skylten med hans namn - Peruno Frisk -
och det inramade fotografiet av hans duktiga
dotter, tandläkaren. Jag såg det inte från min
plats på andra sidan skrivbordet. men jag hade
sett det förut. Om man inte visste vem det
föreställde skulle man kunna tro att det var
personalchefen själv med långa blonda flätor,
studentmössa och några kulörta ballonger i snören
nonchalant slängda över de bara axlarna. Eller
möjligtvis Douglas Håge i samma sorts utstyrsel.
Så lika var de, till ömsesidig belåtenhet.
Personalchefen och hans dotter, alltså. Jag kan
naturligtvis inte uttala mig om Douglas Håges syn
på saken.
- Som du vet har vi vissa problem här på
företaget. Kostnadsproblem. Det är inget att
sticka under stol med. Vi sitter i en lite marig
sits serru, sa han och vräkte sig tillbaka i
stolen. Kostymen är för stor.
Det var mer än man kunde säga om personalchefens
skjorta. Han hade gått den långa vägen. Börjat i
infanteriet som enkel menig och kämpat sig upp
till fanjunkares grad. Efter arton år som
kompaniadjutant var tiden mogen för nya
utmaningar, så han sökte och fick tjänst som
personalassistent på AB Tjänstekonsult, vilken
tjänst på hans eget initiativ senare bytte namn
till personalchef, eftersom han då det begav sig,
i egenskap av ensam anställd på avdelningen, var
direkt underställd Lars-Erik. Han var en man som
på ett eller annat sätt tog varje detalj i sin
levnad som intäkt för sin exceptionella kompetens
och slughet. Han nöjde sig inte, som Karl XIV
Johan, med att vänta till dödsbädden innan han
utbrast "Ingen har krönt en bana som min!" Nej,
Peruno Frisk kunde knappt hålla sig till
kafferasten.
- Kostymen är för stor, upprepade han, och
därför måste vi banta lite. Det förstår vem som
helst. Du vet hur det är med det där. Sist in,
först ut. Och eftersom du är senast anställd...
- Det är jag inte.
- Nä, nänä... Halvarsson kom in senare, men han
har föreningsmeriter, så han klarar sig.
Tolvsexad. Honom får vi inte kicka.
Jag satte armbågen mot skrivbordskanten och
studerade mina nagelband med huvudet i andra
handen.
- Vilka föreningar är han medlem i?
- Han jobbade extra på Meritkollegium under
studieåren. Räknade ihop föreningspoäng åt dem.
Det får man också poäng för, vet du. Ja, jag ville
säga det själv, för att mildra chocken.
- Att Halvarsson jobbade extra?
- Nej, att du är friställd.
- Äh, jag har nog haft mina aningar.
- Har du?
- Ja. I torsdags frågade städerskan vad jag
skulle göra härnäst.
- Jaså? Hon lovade ju att... Nå, det är inte
bara du som drabbas, ska du veta. Revisorerna
försöker t.ex. tvinga oss att sälja Audi
Quattro... arna och köpa nån jävla japansk skit i
stället. Du vet hur det är i det här landet. Det
är lite fult att unna sig livets goda. Men nu är
det som det är, kostnaderna måste ner. Det kan
vara lite marigt att asseptera, men det är order
från högsta ort. Lars-Erik har sagt ifrån.
- Jag sa ifrån till Lars-Erik för ett år sen.
- Jaså. Vad sa du då?
Han såg nästan lika förbluffad ut varje gång jag
öppnade munnen.
- Att kostnaderna i alltför hög grad översteg
inkomsterna.
- Jaha... Och vad sa han?
- Inte så mycket. Han satt och läste
Audi-broschyrer.
Personalchefens ögon smalnade.
- Hör du, hur tycker du förresten att samarbetet
med Lars-Erik fungerar? Fungerade. Fungerar.
- Jo tack, bra.
- Mmm, du är ganska fräck ibland.
- Det är han också. Dessutom har han ju sagt att
han har humor och att vi får skoja med honom.
Personalchefen tittade åt sidan och log snett.
Det vann han inte på.
- Ja, jovisst. Men man måste ju använda lite
sunt förnuft. Det finns dom som inte tycker om att
du försöker driva med Lars-Erik. Det måste man
också reseptera.
Han sög ett ögonblick på ena glasögonskalmen och
drog sedan ut den med ett smackande.
- Och sen när han inte är där tar du honom i
försvar. Det går inte ihop.
Han tog sats.
- Frågan är om du passar in här över huvud
taget. Trivs du?
- Tjaa, jo vars.
- Du vet, när man är ung, eller relativt ung som
du, tror man gärna att man är annorlunda, lite
speciell, och man vill gärna utmärka sig. Varför
kommer du alltid så sent om morgnarna?
- Vad menar du? Vi ska vara här senast halv nio
och jag är alltid här halv nio.
Till synes utan orsak slog han ihop händerna.
- Där gick du rätt i fällan, utbrast han förnöjt
och böjde sig framåt tills glasögonen nästan
krossades mellan hans mage och skrivbordet. Du sa
senast halv nio. Senast. Det är fram till halv
nio, det. Bara för att företaget är schusst och
inför flextid till halv nio är det inte meningen
att man ska ligga hemma och dra sig extra länge
och så komma in preciiis halv nio.
- När ska man komma in då?
- Halv åtta, som... som alla andra.
- Så länge jag gör det jag ska, och mer därtill...
- Ja, du är mycket för att glänsa, va?
Det fanns åtskilligt jag kunde ha sagt honom,
men jag lät honom hållas. Precis som jag hela
livet låtit lekisfröknar, studierektorer,
sergeanter och andra fåntrattar i anvarsställning
hållas. Frånsett att man i allmänhet befinner sig
i deras domvärjo vid den aktuella tidpunkten,
d.v.s. i underläge, så är diskussioner med sådana
människor ungefär som att ro i sirap. Med en åra.
- Hurdå glänsa?
- Du påstod att du gjorde mer på projektet än
Nils-Åke och Mauritz.
- Det gjorde jag också. Nils-Åke var pappaledig
måndag-tisdag och torsdag-fredag under hela
projektet...
- Det är hans förbannade rättighet. Vi har inte
rätt att räkna bort hans frånvaro från hans
närvaro. Vi får facket på oss.
- ... och Mauritz tog ut känn-dig-för-månader
inför friåret precis när...
- Det har han också rätt till. Läs lagen,
grabben, sa personalchefen och knackade på den
psykedeliska introduktionspärmen.
- Jo, okej, men Lars-Erik frågade faktiskt hur
projektet hade avlöpt, och bad mig samla in övriga
medlemmars synpunkter för att se om det fanns
något som vi tyckte borde ändras. Det skulle göras
till fredagsmötet.
- Och då sa du..?
- Vi pratades vid sent på onsdag eftermiddag, så
jag hade ju inte sett röken av de andra fram till
mötet, men jag sa att Nils-Åke tyckte det var
skönt att komma ifrån ungen en dag i veckan, och
att Mauritz sa han tyckte det blev lite långsamt
hemma. Det var det enda jag någonsin hörde dom
säga som hade någon som helst anknytning till
jobbet. Fast han blev ändå arg när jag ringde,
Mauritz.
- Hur menar du?
- Trots att han hade långtråkigt hemma blev han
arg när jag ringde.
- Varför ringde du honom när han var ledig?
- Jag slog fel nummer. Det var innan vi
upptäckte att alla nummer i telefonlistan hade åkt
ner ett steg.
- Hade dom det? sa personalchefen fundersamt och
gned sig om hakan.
- Ja just det, och Mauritz blev väldigt arg. Jag
hörde dem aldrig framföra några andra synpunkter,
så jag redogjorde för det jag hade hört.
- Mmm. Men så gör vi inte här. Det är bra att
satsa på sig själv och så vidare, men man ska inte
kasta skit på andra, mer erfarna kolleger. Då
kackar man i eget glashus, serru. Han svepte med
handen över skrivbordsytan närmast magen. Jag var
nog lite tveksam till dig från början. Testet var
inte riktigt övertygande.
- Om vad?
- Resultatet visade att du är en apa, och vi
andra är ju mest råttor.
- Men dom kommer väl bra överens?
- Inte när chefen är en gris.
- Nej visst nej. Jag glömde bort att...
- Så det kanske är bäst som sker.
- Kanske det, ja.
Nu gjorde han enkla balanskonster med en
blyertspenna.
- Du hade väldigt bråttom iväg från julfesten.
- Vi var några stycken som åkte vidare till ett
annat ställe. Efter ett tag.
- Femtio minuter. Nå, du får skylla dig själv.
Du missade när Lars-Erik och Berit dansade can-can
på bordet. Berit fastnade med klacken i
toscatårtan. Vi låg dubbla.
- En del låg dubbla redan när jag kom.
- Vi höll på till halv tre.
- Menar du det?
- Nåväl. Hur som helst så har du en månads
uppsägningstid. Och du får en extra månadslön.
Under resten av din tid här hade jag tänkt att
du...
- Jag går nog hem nu.
- Ånä grabben, inte förrns om en månad.
- Jag har tre veckors kompledigt att ta ut, och
så tar jag en veckas tjänstledigt.
- Ska du inte ens säga adjö till dom andra?
- Det gjorde jag i morse. Dom gav mig ett
halvdussin grogglas.
Han tog sats igen. Steg ett var själva
uppsägningsbeskedet, steg två var konstaterandet
att jag inte passade in, och nu var det dags för
steg tre. Jag fick en känsla av att vi började
närma oss väsentligheterna; pudelns kärna.
- Det sägs att du har skrivit en sång om mig.
- Jaså du. Ja, folk pratar så mycket.
- Är det sant då?
- Ehh... ja. Men... det skulle bli en
överraskning. Till julfesten.
- Jag hörde talas om den i mars.
- Jag ville vara ute i god tid. Om jag skulle
köra fast.
Han visste inte om han skulle ta det som en
komplimang, en förolämpning eller helt enkelt
framgångens pris.
- Hur låter den? Vad heter den?
- Kommer du ihåg "Puff, en pappersdrake" med Jan
Malmsjö? Jag har gjort om texten litegrann, så den
heter "P.U.F., en personalchef" i stället.
- Puff?
- Ja, hemma på lokaltidningen har vi en
journalist som också heter Per-Uno Frisk, och som
kallas för Puff. Det var så jag fick idén.
Personalchefen såg ut att sitta och vänta på
instruktioner.
- Hur låter den? frågade han till slut.
- Det vore väl synd att förfuska hela idén med
överrask...
- Du lär ju knappast komma på julfesten.
- Nej, det förstås. Få se... Jag är inte säker
på att jag minns hela texten. Tra- la...
daj-da-dam. Okej. Jag tog omedvetet i med bästa
Malmsjö-brölet.
"P.U.F., en personalchef, jobbar hårt som få
äter inte alltid lunch, men det går bra ändå"
Ja, och så vidare, sa jag och gjorde en snurrande
handledsrörelse. Han satt en stund och smälte den
i förtid utlösta julhyllningen.
- Fast det där stämmer inte, sa han efter en
stund.
- Stämmer det inte?
- Nej, jag heter inte Peeer Uuuno utan Peruno,
så mina initialer blir P.F. Uno försvinner. Det
blir P.F.
- Det går inte att sjunga "pfff" i en sångtext.
- Nej, jag säger ju det.
Telefonen ringde. Det var personalchefens hustru
som ringde och berättade att dottern hade ringt
och berättat att hon hade lagat tyske konsulns
tänder. Hennes röst hördes över hela rummet även
när hon ringde. Till och med från kafferummet
intill kunde man uppfatta det mesta.
Personalchefen la ena handen om lurens nederdel
med fingrarna om mikrofonen och viftade med den
andra för att antyda att audiensen var över.
Det har en viss charm att kliva ut ur sin egen
vardag och in i andras. Mitt på blanka
förmiddagen. Nere på gatan passerade en orange
pick-up med dubbelhytt, fylld av uppspelta
televerkare på väg ut till dagens hyss.
Jag drog ett djupt andetag och fyllde lungorna
med solig, krispig höstluft. Mina tillhörigheter
låg nedpackade i portföljen. Jag tittade uppåt
plåtfasaden. Aldrig mer skulle jag rusa uppför
trapporna en halv minut i halv nio. Jag försökte
förgäves greppa stundens allvar. Den enda inre
kommentar jag kunde förnimma var ett stort "Jaså
minsann". Och nu? Gå hem? Och göra vad? Jag hade
glömt dricka kaffe, det märkte jag på att magen
inte var i uppror. AB Tjänstekonsults kaffe var
lika vämjeligt som alla andra arbetsplatsers. Det
bryggs för stora kvantiteter och för ofta, ingen
måttar ordentligt och det får stå för länge.
Dessutom hälls kaffet över i burkar och tappar all
arom på vägen, och kaffebryggaren slits ut i
förtid. Det var evigheter sedan jag hade fikat på
stan en vardag. Kafé Filantrop låg mitt i stan en
trappa upp, med utsikt över torget, eller piazzan.
Piazza Noveau, inte Novo. Jag tog vägen om
arbetsförmedlingen och plockade åt mig
platsjournaler från landets alla hörn, hycklande
ivern hos en snål fiskhandlare. Studenter,
pensionärer och hantverkare strövade fritt omkring
på stadens gator. Åtminstone såg de flesta ut att
tillhöra endera kategorin. Jag ägnade en dryg
timme åt två koppar kaffe, ett glas isvatten, en
prinsessbakelse och fyra Min Journal. Sen satt jag
och tittade på folk. Det var ingen idé att försöka
betrakta mig själv .
Fortsätt till kapitel 2