Här får du läsa prologen och de tre första kapitlen ur "Träffas leksaksministern":
0.
Bortom leråkrarna avtecknade sig det stolta
lärdomssätets stora industriskorstenar overksamma
mot den orangebelysta himlen.
KLIMGÄLLA 4. Stora vägen var helt uppkörd, men
på den upplysta första biten av Klimgällavägen
anade man knappt hjulspåren i snön, och ändå
snöade det inte längre. KLIMGÄLLA. Ortsnamnen
häromkring var nästan det värsta av allt.
KLIMGÄLLA, FJÄSSHUNDRA och RAGNAR, för att bara ta
några. Hela landskapet var som en näve kall lera
innanför skjortan, och så de namnen.
Han kände inte de tre andra i bilen. Han hade
bara genom gemensamma bekantas bekanta fått höra
att de skulle passera genom Kjellersund på
nyårsdagens eftermiddag. De var blivande
civilingenjörer och pratade redan med knarrande
ingenjörsröster. Bilen var en Volvo 142 från 1974,
fullt vinterrustad med extra bromsljus, glykol,
vinterdäck, diskreta plyschöverdrag på sätena och
wunderbaum hängande från backspegeln.
- Då blir vi fyra som delar på soppan, hade
bilens ägare Mats knarrat i telefonen.
Den andre hette Kjell och den tredje... visste
han inte riktigt, men han var övertygad om att
namnet gick att härleda ur namnen Mats och Kjell.
De två där bak förde muttrande självgoda samtal
under hela resan. Mats koncentrerade sig på att
köra Volvon och spola fram och tillbaka på en
kassett med Little River Band. Kjell berättade om
en ovanligt intressant repövning han nyligen hade
deltagit i, som befäl över bl.a. en
långtradarchaufför som gillade country. "Åh
hjälp!" pep den tredje belåtet. En stor ölöppnare
hängde bredvid wunderbaumen och framkallade kvävt
fnitter från förare och baksätespasagerare
varannan mil.
Det snöpliga återtåget till vardagens
förödmjukande exerciser hade förstört hela
nyårsdagen för honom, ja nästan nyårsafton också.
När han tänkte närmare på saken hade han nog
börjat tycka lite synd om sig själv redan under
mellandagarna. Litegrann i smyg, mitt i
helgfriden. Säg den glädje som varar beständigt.
Och tänk ändå vad snabbt man ändrar inställning.
Han som hade känt sig så lyckligt lottad när han
fick jobb i stan och slapp pendla till Stockholm.
Detta besparade honom en timme varje morgon och
kväll, samt en dryg tusenlapp varje månad. Tid är
pengar. Den ekonomiska sidan av saken beredde
honom även ideologisk tillfredsställelse eftersom
han slapp skyffla in surt beskattade pengar i det
svarta hål av underskott, vanskötsel och trotsigt
kundförakt som till vardags kallas Statens
Järnvägar. Hans hälsa var dessutom märkbart bättre
än hans tågpendlande kamraters, som dagligen satt
och skakade två timmar i yrande moln av damm och
bakteriehärdar, fångade mellan draget från otäta
fönster och skenande värmeaggregat från 1952.
Han hade också känt sig lyckligt lottad när han
fick tag på en tvåa fem minuters gångväg från
partykvarteren, strax innan priserna krossade
idioti- vallen. Lite målning och städning så var
den som ny igen.
Och så hade han känt sig lyckligt lottad när han
fick ihop det med Dagny, som många ansåg var
snyggast på nationen. Eller var det kanske hon som
fick ihop det med honom? Hursomhelst...
Allt detta hade hänt inom loppet av ett par
månader. Ytterligare ett par månader senare var
det endast när någon av hans vänner påminde honom
om det ena eller det andra, som han ens försökte
reflektera över sin priviligierade tillvaro.
D.v.s. någon av de vänner som bodde kvar i stan,
för de flesta hade flyttat sin väg och i hög grad
förtagit poängen med att han själv stannade. Livet
övergick i rutin, och fantasierna flyttade fram
ett steg.
Nu närmade de sig stadens utkanter. På båda
sidor av vägen bredde nybyggda villaförorter ut
sig över den prima åkermarken. Villa och villa,
förresten. Pyttesmå kedjehus hopträngda längs 140
centimeter smala, vindlande gränder. Garagelängor
utefter kvarterens ytterkanter. Ett par goda
vänner till honom hade köpt ett sånt hus för 1,2
miljoner kronor och flyttat in i. 87 kvadratmeters
boyta varav uppskattningsvis 20 upptogs av ett
"härligt grovkök". På ena sidan hade de
fullständig insyn till grannen, och vice versa. På
den andra hade de fri sikt över en 30
kvadratmeters gräsmatta ända bort till
byggvaruhusen och stormarknaderna en halvmil bort.
Sovrummen rymde knappt sängar, vardagsrummet var
öppet in mot köket, badrumsdörren vette mot
hallen. Området ansågs exceptionellt barnvänligt.
De trivdes utmärkt. Ansåg sig vara - just precis -
lyckligt lottade. På sätt och vis förstod han dem.
Alternativet var en likadan kåk, fast fem mil från
stan. Nu hade de i stället fem-sex kilometer
oskyddad cykelväg över slätten.
Han kom på sig själv med att längta hem. Hem!
Till Kjellersund! Julhelgen hade för all del varit
både varm och ombonad, men nu var den
oåterkalleligen över för den här gången. Det rådde
allt vardag hemma också. Med råge. Han hade
diagnosen klar i jämnhöjd med de kulört blinkande
bensinstationerna. Inte av de egna problemen utan
av stadens, vars centrum de nu närmade sig. Staden
hade ingen själ. Vackra gamla hus på ena sidan ån,
fula på andra, men ingen själ. Sekler av
80-procentig befolkningsgenomströmning hade
onödiggjort och omöjliggjort utvecklandet av en
genuint egen karaktär. Det enda riktigt bestående
var några kvadratkilometer vördnadsbjudande
kulisser. Ett Disneyland av förgrämdhet och
förmäten salongsfylla. Nej, tacka visste han
Kjellersund, med sitt... ehh... tjaa, natur...
De var framme vid hans adress först eftersom han
bodde centralast. De andra verkade bo någonstans
mittemellan stan och förorterna. I
kupébelysningens sken gjorde de upp om
betalningen. Mats avrundade summan uppåt på eget
initiativ. På natten drömde han att han företog en
resa mot okänt mål tillsammans med de tre tradiga
trollen, tillika civilingenjörerna, Klimgälla,
Fjässhundra och Ragnar.
Fortsätt till kapitel 1