Än viktigare, landet har -- till skillnad från de flesta andra afrikanska stater -- sluppit både inbördeskrig och krig, bortsett från ett relativt kort krig mot Uganda i samband med att Idi Amin störtades. Efter självständigheten 1961 fick landet en (i.a.f. med afrikanska mått) synnerligen välvillig, hederlig och hygglig president: Julius Nyerere.

Det förekommer inga stamfejder alls, sannolikt för att det finns alltför många små stammar för att sådan verksamhet skall vara mödan värd. Det har alltså inte heller förekommit några stam- eller folkmord. (Förutom på ön Zanzibar år 1963, innan ön ingick förbund med Tanganiyka och Tanzania därmed skapades år 1964.)

Kriminaliteten är låg, och folk kan röra sig tryggt i landet. Det förtryck som förekommit är (ur ett afrikanskt perspektiv) relativt milt, d.v.s. enpartisystem, censur, tvångsförflyttningar och expropieringar -- men inga massmord, masshalshuggningar o.dyl. (Förutom alltså på Zanzibar, innan unionen.)

Tanganiyka var dessutom ett brittiskt protektoriat snarare än en koloni, så man besparades i princip "vita plantageägare" o.likn. folk. Förhållandet med den brittiska kolonialmakten var i stort sett gott, och britterna försvann år 1961 utan något större väsen.

Således, Tanzania borde vara ett afrikanskt land som lyckats, ett lysande undantag, ett ljus i hopplöshetens mörker. Och det kanske mänskligt sett också uttryckligen är just ett litet ljus i hopplöshetens mörker, om man jämför med vad som hänt i andra afrikanske länder, såsom Uganda under Idi Amin och Rwanda alldeles nyligen.

Dock, om vi nu studerar hur detta föregivna ljus i hopplöshetens mörker klarar sig uttryckligen ekonomiskt, gäller följande, för BNP/capita, mätt i amerikanska dollar:

Land	PPP	USD
USA	31 500	29 240
Hong Kong	25 100	23 660
Sverige	19 700	25 580
Kenya	1 550	350
Uganda	1 020	310
Malawi	940	210
Mocambicue	900	210
Zambia	880	330
Burundi	740	140
Tanzania	730	220
Zaire	710	110
Rwanda	690	230
PPP = BNP/capita i USD, köpkraftsjusterad, enligt CIA
USD = BNP/capita i USD enligt Världsbanken

De övriga afrikanska länderna i listan ovan utgör de samtliga åtta grannländerna till Tanzania. Med hänsyn taget till köpkraft är Tanzania är alltså fattigare än sex av sina grannländer och rikare än endast två: Zaire, där det (när detta skrivs) pågår inbördeskrig, och Rwanda, som väl inte behöver kommenteras vidare. (Tanzania är ju dessutom inte alls så speciellt mycket rikare än Rwanda, egentligen, endast ungefär 6% högre BNP/capita, PPP.)

(Om vi bortser från köpkraftsjusteringen hamnar Tanzania på plats fem av de nio länderna: Fattigare än Rwanda men marginellt rikare än Malawi och Mocambique samt rejält rikare än Burundi och Zaire.)

Och ändå, har just Tanzania fått alldeles enorma mängder med u-hjälp och bistånd -- sannolikt mest bistånd av alla länder i hela Afrika. År 1994 bestod 29% av BNP av bistånd från andra länder.

Så, varför har just Tanzanina så skändligen misslyckats? De har ju väsentligen sluppit massmord, krig och andra sådana hemskheter, har fått en oherrans massa pengar från andra länder och borde väl därmed rimligtvis ha lyckats mycket bättre än sina mindre lyckligt lottade grannländer?

För att förstå Tanzanias situation får vi gå tillbaka till år 1967. Då bestämde president Julius Nyerere och hans kumpaner att Tanzanias framtid fanns i ujamaa, d.v.s. i kollektivjordbruk drivna enligt samma principer som storfamiljernas familjejordbruk. Presidenten och hans samhällsingenjörer hade nämligen observerat att det sammanhållningen i storfamiljerna ute i byarna var stark. Han hittade därför på den i sitt tycke lysande idén att i stor skala försöka institutionalisera detta system i form av en stor socialistisk samhällsplan.

Vidare infördes priskontroller, en del lokala industrier nationaliserades och de utländska företagen expripierades. Bank-, försäkrings- och transportväsendet socialiserades och regeringen skaffade sig aktiemajoriteten i andra företag. Indisk- och arabägda butiker konfiskerades. (Detta övergrepp beskrivs fortfarande i de tanzaniska barnens historieböcker ungefär som att "det indiska monopolet blev förbjudet"!)

När sedan alltför få människor frivilligt flyttade till kollektivjordbruklägern, ujamaa vijijini, tvångsförflyttades istället under åren 1974-76 hela 65% av landsbygdsbefolkningen. (Fast de promenerade ibland hem igen, och eftersom det här var Tanzania och inte Uganda eller Rwanda stoppades de för det mesta inte. De blev heller varken fängslade eller ihjälslagna.)

Hursomhelst, resultatet av detta Nyrereres vansinnesprojekt ser vi alltså med förfärande tydlighet idag: Tanzania är fortfarande ett av världens absolut fattigaste länder -- alla biståndsmiljarderna till trots!

Hong Kong. År 1945, efter att den japanska ockupationsmakten kapitulerat, var Hong Kong en sönderbombad klippa, en hög med stenar, en plats så kliniskt befriad från naturtillgångar att t.o.m. vatten måste importeras. År 1949 anlände dessutom enorma flyktingströmmar från Kommunistkina: Befolkningen växte på ett enda år från 600 000 till 1.5 miljoner människor -- d.v.s. ungefär som om Sverige på ett år skulle ta emot 13 miljoner flyktingar.

Till denna eländiga och gudsförgätna plats anlände så år 1945 den unge skotten John Cowperthwaite, med uppdrag från den brittiska regeringen att kontrollera, övervaka, administrera och styra Hong Kongs återuppbyggnad. Cowperthwaite upptäckte dock, enligt egen utsago, att människorna i Hong Kong återuppbyggde Hong Kong alldeles utmärkt utan inblandning från vare sig honom eller från de brittiska myndigheteterna. Så Cowperthwaite tog till sin huvudsakliga uppgift att se till att myndigheternas icke-inblandning bestod. I denna sin självpåtagna funktion, och senare som finansminister under åren 1961-71, såg han till att inkomstskatten förblev maximalt 15%, att ingen kapitalskatt infördes, att byråkratin var minimal och att inga tullar på vare sig import eller export infördes. (De som påstår att de asiatiska ländernas framgångar berodde på protektionism har uppenbarligen överhuvudtaget inte tänkt på Hong Kong.)

Cowperthwaite styrde inte; han ledde, och detta ledande bestod väsentligen endast av att försöka hålla byråkratin och myndigheterna i strama tyglar:

• Då politikerna krävde valutareglering för att på så sätt behålla kapitalet i kolonin, förklarade han för dem att det bästa sättet att få dit kapital, var att låta det lämna kolonin när som helst.

• Då politikerna krävde att vattenbristen måste lindras genom skattesubventionerade priser, förklarade han för dem att det är just för att vattnet är så livsviktigt som priserna måste avspegla detta -- därmed åstadkommande sparsamhet bland allmänheten och innovationer bland entrepenörerna för att öka tillgången.

• När han lade fram sin första budget år 1961 förklarade han att:

  "... in the long run the aggregate of descisions of individual businessmen, exercising individual judgement in a free economy, even if often mistaken, is less likely to harm than the centralized decisions of a governement; and certainly the harm is likely to be counteracted faster."

  Tänk, om bara Julius Nyerere hade läst och förstått detta, sex år senare! Speciellt det allra sista, om hur misstag rättas till snabbare ...

Nå, resultatet av Cowperthwaites ståndaktighet mot politikerna och byråkraterna känner vi väl till idag: Trots en flyktinginvandring som saknar allt motstycke, var tillväxten i Hong Kong högst i världen. Under de tio år Cowperthwaite var finansminister sjönk andelen hushåll i extrem fattigdom från över 50% år 1961 till 16% år 1971. År 1960 var BNP/capita 26% av Storbritanniens; år 1996 var den 137% av Storbritanniens! (På 36 år "vann" man alltså 111% relativt Storbritannien: En "gammal" Hong Kong-andel plus en och en niondedels Storbritannien-andel, eller hur man nu skall formulera saken.)

Så, vilka lärdomar har då världen (och i synnerhet vänstern) dragit från Tanzanias misslyckande och Hong Kongs framgång? Nästan inga alls, skulle jag tro. Julius Nyerere betraktas väl fortfarande som en av Afrikas stora söner, och att han misslyckades fullkomligt och därmed dömde sitt land och folk till fattigdom för överskådlig framtid fäster väl ingen speciellt stor vikt vid, egentligen? Att han dessutom hade ryggrad nog att själv erkänna att han misslyckats förlåter det mesta, verkar det som, i alla fall i Tanzania självt.

(Det skulle inte ens förvåna mig om stora delar av svenska vänstern fortfarande sitter och romantiserar livet på ujamaa vijijini. Det gick förresten på 70-talet i svensk statstelevision en TV-serie som handlade om en hjältemodig och frigjord tanzanisk kvinna på ett ujamaa-vijijini-läger. Ack, så politiskt korrekt. Och så utomordentligt enfaldigt.)

John Cowperthwaite, å andra sidan, är fullkomligt okänd för de flesta, och betydelsen av hans gärning -- eller kanske snarare hans återhållsamhet med gärningsprojekt av gängse politikerslag -- hade jag aldrig någonsin sett omnämnas innan jag läste P.J. O'Rourkes bok.

John Cowperthwaite är i sanning en av vår tids stora hjältar; inte därför att han lyckades rycka med sig massorna, betvinga marknadskrafterna, genomdriva storslagna samhällsprojekt eller komma att räknas som en av vår tids stora samhällsingenjörer -- utan därför att han outtröttligt, konsekvent och ytterst framgångsrikt lyckades hindra andra från att göra så.