Cyklar, nazism och USA

Boken är oehört rolig (och är tänkt att vara det), men författaren blir ändå ganska allvarlig vid flera tillfällen, när han reflekterar över vissa för honom både obegripliga och skrämmande företeelser i det tyska sekelskiftessamhället.

Det finns dessutom två ytterst intressanta reflektioner den uppmärksamme läsaren kan göra, och dessa två reflektioner blir vidare möjligtvis ännu intressantare tillsammans:

1. Boken är skriven år 1900, dvs. långt innan Hitlers uppgång och fall. Icke desto mindre uttrycker författaren vissa ganska explicita farhågor, vilka nu i efterhand med facit i hand framstår som påfallande skarpsynta och förutseende.

2. Anmärkningsvärt många av de ofta väldigt kritiska synpunkter författaren har på (förra) sekelskiftets Tyskland är nästan direkt tillämpbara på dagens USA, så som det ser ut nu strax efter nästa sekelskifte: När författaren beskriver skillnaden mellan engelskt och tyskt år 1900, är det påfallande ofta exakt samma skillnader som mellan svenskt/europeiskt och amerikanskt år 2000.

• En allmän oerhörd respekt för regler, auktoriteter och uniformer: Både i Tyskland år 1900 och USA år 2000 betraktas lagar, auktoriteter, regler och uniformer som någonting fantastiskt fint och upphöjt. Under O.J. Simpson-rättegången kallades t.ex. domaren Lance Ito i media nästan aldrig för sitt namn "Lance Ito", utan konsekvent för "Judge Ito", och advokaternas och åklagarnas förehavanden kommenterades konsekvent på ett påfallande mera respektlöst sätt än Itos olika göranden och låtanden. Ito tycktes snarast hållas för närmast sakrosankt.

• Förekomsten av de mest besynnerliga och detaljerade lagar och regler, som alla konsekvent följer, för annars kommer polisen och tar en. Jerome K. Jerome skriver att tyska parkbänkar år 1900 ofta är utrustade med små skyltar av typen "endast för vuxna", "avsedd för barn" osv. osv. (Han påpekar f.ö. att en engelsk parkbänk avsedd endast för vuxna ständigt skulle vara belamrad med samtliga pojkar bosatta inom ungefär en mils radie, och vara fullkomligt otillgänglig för vuxna människor.) Vidare finns i Tyskland år 1900 märkliga förbud mot att "driva omkring i folksamlingar", vilket får som konsekvens att familjer som skall gå på bio måste dela upp sig i två grupper under promenaden till biografen. I USA år 2000 finns mängder av regleringar och lokala förordningar i samma anda: På sina håll är det t.ex. förbjudet att bada vid stränder utan officiell badvakt. Det är ofta förbjudet att gå omkring med bar överkropp. Ungdomar har på många platser utegångsförbud på kvällarna. Ungdomar som påträffas "på stan" under skoltid blir regelmässigt tagna av polisen, försedda med handbojor och inlåsta i en fängelsecell. Detsamma gäller på många platser offentliganställda vuxna, vilka om de under kontorstid påträffas utanför arbetsplatsen har åtal att vänta. Osv. osv.

• Polisen betraktas som en stor hjälte och auktoritet. Medan en engelsman väsentligen betraktar polisen som ungefär ett nödvändigt ont, är en tysk polis år 1900 föremål för alla goda medborgares beundran och dyrkan. En tysk pojke som år 1900 blir klappad på huvudet av en poliskonstapel är enligt Jerome K. Jerome lycklig i flera månader efteråt. I USA år 2000 är "Swat Team" och "our boys in blue" de stora hjältarna och föredömena. Förhärligande och fullkomligt oreflekterande TV-program med alldeles äkta och autentiska reportage om hur polisen ger sig in i de mest vansinniga biljakter och skjuter med sina pistoler, krypskyttegevär och automatvapen på de flyende bovarna är oerhört populära.

• En vilja att tämja och tillrättalägga naturen: I Tyskland år 1900 försågs flodstränder med betongmurar, av inget vettigt skäl alls, egentligen. I USA år 2000 är den välansade gräsmattan fortfarande idealet. Mera vildvuxna tomter betraktas i USA som "skräpiga" och bryter dessutom ofta mot den lokala ordningsstadgan. (Se även förrförra punkten!) Huruvida amerikansk polis kommer med batonger och handbojor efter den som inte klipper sin gräsmatta vet jag inte, men det skulle alls inte förvåna mig om så vore fallet.

• Faiblesse för våldsamma och blodiga sporter och dyrkande av rå styrka. När Jerome K. Jerome beskriver tysk mensurfäktning och sin oerhörda avsmak inför detta blodiga skådespel försvinner varje uns av humor, glättighet och raljerande ur boken: Han förklarar rätt upp och ner för läsaren hur fruktansvärt motbjudande han tycker att verksamheten är. Amerikaners oreflekterande faiblesse för våldsamma evenemang (t.ex. rodeo) behöver vi inte alls orda om. (En lustig detalj i sammanhanget är att när jag själv som fäktare deltog i ett Usenetforum om fäktning, noterade jag att amerikaner påfallande ofta ville dryfta just mensurfäktning, något som framstår som oerhört besynnerligt i en svensk fäktares ögon.)

Jerome K. Jerome påpekar vidare att det tyska samhället för det mesta fungerar alldeles utmärkt, därför att tyska ledare, myndigheter och auktoriteter för det mesta är både förnuftigt och hyggligt folk. Fast han frågar sig ändå -- år 1900, nota bene! -- påfallande oroligt att vad månne egentligen skulle hända om en mindre sympatisk auktoritet ställde sig i spetsen för det tyska folket? (Här blir Jerome faktiskt alldeles tydligt väldigt bekymrad, vilket läsaren, med sitt facit i hand, förstås finner värt att notera alldeles speciellt.)

Frågan är förstås om det överhuvudtaget går att dra några egentliga slutsatser av likheterna mellan Tyskland år 1900 och USA år 2000. För likheterna till trots, torde det ju förvisso också finnas ganska väsentliga skillnader. Exempelvis den amerikanska konstitutionen. Icke desto mindre ger boken läsaren en inte så liten tankeställare.