Hwod

Det är framtid, och ett imperium som utgår från Jorden koloniserar Vintergatan, ofta fredligt och mera sällan med våld. På en avlägsen planet, som vi kallar Hwod, har Imperiet sedan några år ett konsulat. På Hwod finns det rikliga mängder titan (vilket är en bristvara på Jorden) och människorna har hwodernas tillåtelse att bedriva en ganska begränsad gruvdrift. En del av Imperiets makthavare på Jorden och utsända på Hwod tycker att man med våld skall betvinga de fredliga hwoderna och göra om hela planeten till en enda stor titangruva. Andra motsätter sig detta, eftersom hwoderna uppfattas som "snälla" av människorna -- det vore alltså inte "politiskt korrekt" att betvinga dem med våld.

Hwoderna är intelligenta, fredliga, sociala, icke-tekniska och har en besynnerlig egenhet: De har två uttryckssätt eller språk. När en hwod talar, hör man alltid två ljud, ungefär som om man skulle spela två grammafonskivor på en gång. Det språk hwoderna tycks kommunicera med, "sakspråket", är komplext, logiskt, alltid mycket korrekt och kan - givetvis - användas till att föra dialoger med. Det andra språket, "känslospråket", använder hwoderna för att uttrycka sina känslor. Detta språk tycks de själva inte kunna kontrollera, utan så länge de säger något på sakspråket uttrycks i stort sett alla deras egentliga känslor på känslospråket. Känslospråket går knappast att kommunicera med, iaf inte debattera, och är egentligen oöversättbart. Dessutom har varje hwod sin egen "dialekt", som i någon bemärkelse återspeglar hans personlighet. Man kanske kan säga att känslospråkets innehåll kan jämföras med en sorts sofistikerat babyspråk. Människorna känner inte till känslospråkets existens, de tror att alla hwoder är drabbade av något slags underligt talfel.

Detta arrangemang innebär att hwoderna inte kan dupera varandra överhuvudtaget, eftersom känslospråket alltid avslöjar dem, vilket de för en utomstående inte tycks bry sig om. En dialog mellan två hwoder på sakspråket är alltid ytterst korrekt och synbart överdrivet artig. Den parallella dialogen på känslospråket avslöjar dock alla tankar obönhörligt, dessutom kan en hwod egentligen inte tystna på känslospråket, det tycks på alla sätt vara utom hans kontroll. Eftersom hwoderna således är vana vid uppriktig och förödande kritik på känslospråket bekommer det dem egentligen inte alls; när de för sin dialog på sakspråket tar de hänsyn till vad de hört på känslospråket men tycks inte låtsas om det överhuvudtaget. En människa - som snabbt lär sig sakspråket men sannolikt aldrig kan lära sig förstå känslospråket - förundras över hur väl två hwoder tycks förstå varandra. Personliga konflikter finns överhuvudtaget inte i det hwodska sammhället. (I gärning och på sakspråket; på känslospråket kan hwoderna fara ut i de förskräckligaste tirader emot varandra.) Hwoderna lever i stora klaner -- en ensam hwod är något otänkbart.

En ung människa, tolken Carter, blir efter några år vän med en av hwodernas tolkar, som Carter kallar för Fred. Carter frågar ofta Fred om de underliga ljud som alltid tycks åtfölja hwodsk tillvaro och konversation i synnerhet. Fred svarar korrekt men undvikande, och Carter förstår att "det ligger en hund begraven". Efter att i flera månader ha studerat ljudmönster etc kommer Carter lösningen på spåren. Han frågar Fred, som fortsätter att svara undvikande - på sakspråket - medan det lilla Carter förstår av känslospråket tycks uttrycka djup ångest.

Carter studerar vidare (i hemlighet inspelade samtal mellan Fred och andra hwoder) och när han tycker sig förstå känslospråket - iaf Freds "dialekt" - tillräckligt bra konfronterar han Fred. Fred svarar ånyo både korrekt undvikande på sakspråket, men Carter förstår nu tillräckligt mycket av känslospråket för att kunna hålla ett regelrätt "förhör" direkt riktat till känslospråket. Detta framkallar djup förtvivlan hos Fred, eftersom Carter, som saknar förmåga att uttrycka sig på känslospråket, håller förhöret omväxlande på sakspråk och engelska (som Fred uppfattar som ett annat sakspråk), och en Hwod aldrig någonsin kan tänka sig en fråga på sakspråket direkt riktad till känslospråket; ja, en hwod kan inte ens tänka sig att man pratar om känslospråket på sakspråket. Trots detta avslöjar Fred allt om känslospråket - om än något osammanhängande - eftersom han inte kan förhindra att det bara "bubblar på". Carter frågar om det verkligen är så att känslospråket alltid talar sanning, och Freds svarar artigt på sakspråket att i den mån ett känslospråk alls existerar så har det säkert ett antal alldeles speciella egenskaper, medan han på känslospråket förtvivlat bekräftar att nej, jag kan inte ljuga, och snälla snälla Carter sluta nu att plåga mig. Carter frågar om Fred någonsin försökt ljuga på känslospråket och Fred förklarar, medan Carter fortsätter fråga, att en hwod som lyckas eller ens försöker ljuga på känslospråket själv skulle inse att han är ett sådant missfoster, en sådan icke-hwod, att han sannolikt skulle begå självmord direkt. Det enda tänkbara alternativet vore att flytta så långt bort från alla andra hwoder som möjligt och framleva och sluta sina dagar i skam och ensamhet.

Carter lirkar med Fred i tre timmar, när han till sist avslutar det hela tar Fred artigt adjö på sakspråket, medan han på känslospråket snarast ägnar sig åt skrik i dödsångest, som om han vore på yttersta gränsen till ett sammanbrott åsamkad av långvarig och grym tortyr. Efter denna incident är Carter och Fred inte vänner längre, dvs de kan iofs sköta det gemensamma arbetet på sakspråket, men Freds ständiga och hatiska utfall på känslospråket (vilka inte på något som helst sätt återspeglas i vare sig sakspråk eller åtbörder) stör ändå Carter djupt. Andra hwoder, som också får sina doser av Freds numera dåliga humör (på känslospråket) tycks dock ha överseende; givetvis helt och hållet på sakspråket men även också förvånande mycket på känslospråket, iaf i den mån Carter kan bedöma.

Carters mänskliga kolleger tror först överhuvudtaget inte på existensen av något känslospråk, de tror att Carter hittat på alltihopa för att visa sig märkvärdig, men Carter lyckas bevisa känslospråkets existens med ett spektakulärt experiment (där flera hwoder, men framförallt Fred som är den enda vars dialekt Carter egentligen behärskar, utsätts för den uppenbart plågsamma "cross-språk-tortyren").

Carter blir i och med sin upptäckt något av en auktoritet, och tre dagar efter att Imperiets konsul officiellt erkänt förekomsten av känslospråket blir Carter hastigt kallad till ett möte med bl.a. konsuln och konsulatets högste militäre befälhavare, en general. Det visar sig att många röster nu höjs för en annektering av Hwod och dess titangruvor. Det politiska och ekonomiska läget på jorden är dock sådant att man dels ogärna betvingar hwoderna med ens lite våld, dels vill undvika ett kostsamt och utdraget krig (om inte annat för att inte äventyra redan befintliga gruvor). Carter, som tycker sig känna hwoderna, försäkrar att dessa knappast skulle lyfta ett finger om Imperiet helt enkelt tog över hela planeten; de är ju synnerligen fredliga, en krigande hwod är fullständigt osannolik. Generalen finner detta otänkbart, "Alla kända raser i Universum försvarar sig när deras samhällen står på spel", och konsuln är tveksam: Även om hwoderna lätt skulle betvingas, skulle allt som kunde tolkas som slakt av "frihetskämpande" hwoder röra upp politiska stormar på Jorden. Enda möjligheten vore att man försäkras om att hwoderna överhuvudtaget inte skulle göra motstånd, utan stoiskt skulle finna sig i situationen. "Och hwoderna förstår man sig ju inte på, de är bara så förbannat servila hela tiden, men man vet ju inte vad de tänker, och de där ljuden de gör hela tiden skrämmer ju skiten ur en!"

Konsuln förklarar nu att anledningen till att Carter är inbjuden till mötet är att man förstått att han har förmåga att tolka hwodernas känslor, kunde Carter kanske vara till hjälp? Carter förklarar att han inte bara kan tolka känslor, utan att åtminstone en hwod överhuvudtaget inte kan dölja någonting för Carter, så om nu konsuln vill, så kan Carter helt enkelt fråga Fred om hwoderna skulle kunna tänkas göra motstånd med våld. Generalen skrattar, säger att allt är redan klart, man har faktiskt tagit Fred i förvar och i morgon vill man förhöra honom med Carters hjälp. Carter bleknar, han tycker att Fred gjorts tillräckligt illa (och att ta en hwod i "förvar" och därmed skilja honom från andra hwoder är något oerhört) men han sätter givetvis Imperiet i första hand, så han går med på arrangemanget.

Nästa dag förhörs Fred av Carter, konsluln, generalen och några till. Efter några inledande frågor - då Fred verkligen tycks börja plågas - frågar Carter den avgörande frågan: Skulle hwoderna kunna tänka sig att försvara sin planet med våld? Fred svarar, artigt på sakspråket, att inför en sådan ny situation skulle hwoderna självklart vidta den åtgärd man ansåg bäst för alla inblandade (en god sammanfattning av den hwodska attityden), men svaret på känslospråket är mycket förvånande: På ett känslospråk som är så plågat och torterat att Carter nästan har svårt att begripa det, svarar Fred att båda sidors blod kommer att flyta i strida strömmar, att ingen hwod kommer att ge sig innan antingen han själv är död eller den siste av angriparna är utdriven, att en hwod alltid försvarar planeten Hwod, som kommer att förvandlas till ett slakthus utan motsvarighet om Imperiet fullföljer sina planer -- kort och gott motsatsen till vad Carter och de andra väntat sig! Bestörtningen blir stor och konsuln säger sig inte ha något annat val än att meddela Jordens politiker att hela operationen måste avblåsas.

Ett par veckor senare meddelar konsuln Carter personligen att en annektering av Hwod är utesluten för all framtid. Det var nu man hade chansen, och nya vindar blåser också på Jorden. Carter, som inte träffat på Fred sedan förhöret, frågar fylld av ruelse vad man gjort med honom. Konsuln svarar förvånat att Fred frigivits direkt efter förhöret eftersom man inte har något otalt med honom.

Carter letar ångerfull och förtvivlad överallt efter Fred, men hwoderna tycks vara lika förvånade - även på känslospråket - som Carter över Freds plötsliga försvinnande. Till slut lyckas Carter lista ut att Fred försvunnit ensam ut i den ogästvänliga delen av Hwod, ut i det ökenlandskap som hwoderna normalt aldrig sätter sin fot i. Carter är förbryllad: En hwod står inte ut att leva ensam, men Fred tycks ha dömt sig själv till fullständig ensamhet. Ensamhet, tänker Carter, skam och ensamhet, han kommer ihåg Freds plågade känslospråksstämma: Sluta sina dagar i skam och ensamhet. Sanningen slår plötsligt Carter med förkrossande klarhet.

EPILOG: Ensam i ökenlandskapet sitter en hwod och väntar på att livet skall ta slut; en hwod som - ehuru han under enorma uppoffringer och plågor räddat sitt folk från slaveri - instinktivt och oåterkalleligen betraktar sig själv som ett missfoster, en skamlig, defekt varelse som för all framtid förverkat sin rätt att leva och dö bland det folk han räddat från undergång.