Politiska drivfjädrar

Romantikerna på båda sidor är ofta extremt ideologiska och rycks gärna med i diverse mer eller mindre revolutionära rörelser och strömningar. Verklighetsförankringen är det si och så med: Palme, t.ex., gjorde ju ett berömt yttrande om regimen i Iran, där han sade sig vara imponerad av med vilken "pedantisk noggrannhet de bygger upp sina demokratiska institutioner", eller nåt sånt. Många libertarianer, fr.a. knarkliberala falangen, är lika förvirrade: De förespråkar i alla lägen en dogmatisk tillämpning av ideologin, med helt orimliga föreställningar om hur det skulle fungera i praktiken.

De negativa drivs av känslor som rädsla, motvilja, misstro, illvilja, missunnsamhet och hat. De ogillar nya ideer och är misstänksamma mot människor som inte är likadana som de själva. Rasism och/eller klasshat kännetecknar ofta denna grupp. De tror på konspirationsteorier; de tolkar alla förändringar som säkra tecken på förfall. De vill ha ett starkt samhälle: en stat som ser till att allt är så som det borde vara och att alla beter sig så som man borde bete sig!

De egennyttiga torde vara den största gruppen. Deras ställningstaganden bestäms helt och hållet av vad de tror att är bäst för dem själva. Att djävlas med andra är ointressant; och att hjälpa andra är också ointressant, såvida inte denna hjälp innebär ett implicit löfte om att man själv skall få hjälp i samma situation. Känslan för rätt och rättvisa är låg: Kan man roffa åt sig något från nån annan gör man det också. Man är inte direkt rasist; man kan dock vara främlingsfientlig i tider av arbetslöshet eller om man får för sig att flyktingar kostar pengar.

De positiva drivs av en uppriktig strävan efter att göra samhället rättvist, civiliserat och drägligt för alla. De är pragmatiska och rationella, de saknar illvilja, roffarmentalitet, missunnsamhet och avundsjuka. De är öppna för nya ideer och ny teknik, men vill samtidigt bevara sådant som är bra. De är - kort och gott - människor med resning, förnuft och moral.

Att titta på moderaterna och sossarna utifrån denna indelning av väljarkåren och politikerna har vissa poänger: Den ideologiska debatten i partierna förs aldrig i termer av egennytta, även om de egennyttiga sannolikt är den största väljargruppen, och även om den politiska reklamen för det mesta ändå utformas för att appellera till just de egennyttiga.

Bland de ledande moderata politiker som har en uttalad ideologi (dvs. ungefär Carl Bildt och nån till, kanske) dominerar de positiva. Vettlösa libertarianer o.dyl. göre sig icke besvär, icke heller gamla kavalleriöverstar som tycker att stävjandet av ungdomens oskick att inte bära skolmössa samt återinförande av morgonbön och avskaffande av ständig nattpermission bör prioriteras på den politiska dagordningen. Eftersom såväl nyliberaler som kulturkonservativa för det mesta tillhör de positiva, råder alltså ingen egentlig konflikt inom moderaterna härvidlag.

Bland sossarna är det värre: Där finns det ganska tydliga negativa inslag. Vissa vill klämma åt höginkomsttagare, aktieägare, företagare osv. Med "det är inte för pengarna, utan av rättviseskäl" motiverar man varför man vill djävlas med folk, till ingen egentlig nytta.

Vidare är steget från romantiker till negativ inte speciellt långt hos sossarna: att gå från "Proletärer, förenen eder!" till "Beskatta de rika!" är ju förvisso en aning mindre än - för att jämföra med moderaternas motsvarigheter - från "Legalisera knark!" till "Återinför skolagan!" Och steget från egennyttig till negativ sosse är ju inte heller speciellt långt för dem som inte lyckats speciellt väl i livet.

Många romantiska och negativa sossar har numera övergått till kommunisterna. Moderaternas romantiker och negativa, däremot, har ju inte så många alternativ (utom möjligtvis Sverigepartiet för vissa negativa, i väldigt extrema fall).

Bland moderaterna är steget ganska kort från - notatu dignum - de egennyttiga till de positiva. Att vilja tjäna massor med pengar strider ju inte så värst mycket mot en ideologi som (lite förenklat, och bland annat) går ut på att det blir himla bra om alla försöker tjäna massor med pengar. Detta är förstås en styrka. (Och - tycker jag - i förlängningen en av huvudanledningarna till att högerpolitik är bättre än vänsterpolitik, men det är en helt annan diskussion!)

Man säger ju numera att "sossarnas har en ideologisk kris" (eller vad det nu är man brukar säga). Medan moderata politiker ångar på tillsammans med väljare som tycker ungefär samma sak, har kanske sossarna två (eller tre) fraktioner som drar åt varsitt håll, utgående från olika uppfattningar om vad som är angeläget?

Till sist: De negativa och de egennyttiga är sannolikt mera benägna än andra att byta parti eller block. Detta är förstås en smula problematiskt, eftersom det medför att det populistiska inslaget i partiernas politik fr.a. riktar sig till de väljargrupper som drivs av illvilja och egoism. Det borde ju egentligen vara tvärtom, dvs. att man i första hand söker uppskattning bland de snälla och omtänksamma väljarna!