Citat

Hos Henrik Alexandersson finns ännu mera PJ-citat!

Diaries

It is better to be narrow minded than to have no mind, to hold limited and rigid principles than none at all. That is the danger which faces so many people today -- to have no considered opinions on any subject, to put up with what is wasteful and harmful with the excuse that 'there is good in everything'.

Everything turns on 'the grand old name of gentleman'. We have no equivalent phrase in English to 'noblesse oblige'. All precepts of manners and morals define the proper conduct of 'gentlemen'. Lord Curzon, a paragon of aristocratic usage, when, as Chancellor of the University, he was shown the menu of a proposed entertainment of the king at Balliol, remarked succuinctly: 'No gentleman has soup for luncheon'; he did not say: 'No monarch ...' or 'No marquis ...' He appealed above the standards of court and castle to the most elusive standard in the world.

The basic principle of English social life is that everyone (everyone, that is to say, who comes to the front door) thinks he is a gentleman. There is a second principle of almost equal importance: everyone draws the line of demarcation immediately below his own heels.

Historically ceremony and etiquette are the revolution against barbarism of people developing their civilization. They can also be the protection of those in decline; strong defences behind which the delicate and valuable are preserved.

Essays

Följande bör t ex om möjligt undvikas i en framgångsrik platsansökan:

1) Alltför känsloladdade ord, såsom eufori, genomskåda, utplåna, vanvett och försvuren.

2) Svåra ord, som arbetsgivaren blir sur över att inte kunna, såsom peristaltik, timokrat, persiflage, frivolitet och dymedelst åvägabringande.

3) Negativa ord som förtar den käcka stämning som bör prägla en platsansökan, såsom ohyra, makaber, flopp, hemskickad och pliktförgäten.

4) Ord som generellt sticker av i de flesta sammanhang och inte minst i en platsansökan, såsom knasboll, rotmos, trossbotten, turisthorder och legaliseringskrav.

5) Ord som man själv inte riktigt vet vad de betyder, såsom lärft, slitagescenario, argonaut, riskbild och vedaskrifter.

6) Egna sammansättningar, ehuru meningsfulla för upphovsmannen, kan verka förvirrande, såsom giraffskramlare, orgiebenägen, magsårstelegram, köttkakeväder och lågtravande.

7) Egna sammansättningar utan egentlig innebörd kan få båda parter att tappa tråden, såsom näsfärdig, frysboxbyxa, strandmangel, embargoembargo och visselfälg.

Det finns även en rad begreppsområden som kan användas ENDAST på vissa villkor, bl a följande:

8) Sjukdomar bör i princip utelämnas, såsom navelbråck, fotsvett, vanföreställningar, priapism och klåda.
    Undantag: Vårdbranschen, under förutsättning att man framgångsrikt har behandlat sjukdomarna och inte bara genomlidit dem.

9) Låt bli att fördjupa dig i produkter som inte har någon som helst anknytning till arbetsgivarens verksamhet eller din egen, såsom trolldeg, nudistläger, nazimemorabilia, picknick-kit och jultomtekostymer.
    Undantag: Om de har det.

10) Referenser till kända katastrofer och misslyckanden skapar ofta förstämning, såsom Andrea Doria, Grisbukten, Pompeiji, Kristidskomissionen och kung Farouk.
    Undantag: Referenser syftande på organisationer och personer som du eller arbetsgivaren garanterat saknar samröre med, och som inga släktingar till arbetsgivaren är knutna till.

Notera att somliga ord tillhör flera kategorier.

Bägge citaten ur Träffas leksaksministern?

Allan Straxmark

Ur Bur av speglar

Ur Goda råd åt unga herrar

Ur Vikten av ett angenämt yttre

Ur En skrift om tingens ordning, del IV

Icabod Thielly talar till underhuset år 1829, efter den fullkomligt överlägsna segern i den hittills tidigast kända bodybuildingtävlingen, Mr British Parliament

Skriften Ett fitness-program för gentlemän
(här återgiven väsentligen i sin helhet)

Tal vid händelserna år 1934

    Under fruktansvärda umbäranden vandrar de blonda ynglingarna från Rhenlandet den långa vägen till Thulum, för att under ohyggliga ritualstrider i vinternattens fruktansvärda kyla döpas av stål, smärta, blod och eld.

    Klingan trängde utan svårighet igenom pansaret och klöv stercorens huvud i två delar; smederna i Chaors ruiner hade utan tvekan skött sitt jobb. Ulew märkte inte ens hur blodet och hjärnsubstansen sprutade över honom så att han såg ut som ett fradgande odjur, framsprunget ur själva underjorden, när han i blint raseri, vrålande av blodtörst och vanvett, kastade sig över näste fiende.

    Han tittade föraktfullt på dem där nere, som återigen smidde plogbillar av svärden. Han skrattade högt och hånfullt, för han visste att nästa gång rovdjurens vinter återkom, skulle morgondagen för evigt bli hans.

    Överste Staffler verkade vara mycket belåten med ordern. Gallahager tänkte för sig själv på alla de gånger översten flinande påpekat att en av de strategiska fördelarna med oöverträffbar eldkraftkapacitet är att man då och då kan ge fienden ett smakprov, så att de aldrig någonsin glömmer vem som är vem.

    - This is Gunland. If we spot any of the bad guys, we blow their brains out, before they even get a chance to run back and play cry-baby to their pansy liberal lawyers or their ass-fucking communist Congressmen.

    - När jag sitter och skiter, tusen meter under ytan, ovanpå en kärnladdning som spränger en halv kontinent åt helvete så fort jag ger order om det, bara några distansminuter från ett gäng nerknarkade och skjutglada araber, är det knappast att nån fjant vill att jag skall säga "högbåtsperson" i stället för "högbåtsman" som bekymrar mig. Så advokaten kan ta sina fina direktiv, stoppa upp dem i rövhålet, och åka tillbaka till alla de andra bögarna uppe i Washington.

    - Det är viktigt att aldrig vika en tum. De här galningarna förstår bara en enda sorts språk.

    - Vad vi aldrig någonsin får glömma, är att min, er, våra familjers, våra vänners och alla våra landsmäns liv och frihet hänger på att vi för all framtid förblir överlägsna alla andra när det gäller att sprida kaos, död och förintelse, och att alla andra också känner till detta.

    Ditt galna rovdjur, tänkte Addison, för dig är jakten viktigare än bytet, blodet viktigare än köttet, slakten viktigare än vinsten, förnedringen viktigare än förvärvet, pengarna bara ett verktyg för att du skall kunna fortsätta ditt eviga och allt vanvettigare jagande efter ständigt större och mäktigare villebråd.

    När den sista helikoptern landade hade alla ockupanterna redan nedkämpats eller gett upp. Trots detta strömmade ur den ett tiotal tungt beväpnade bistra kommandosoldater som genast gick i ställning. Sist ur helikoptern klev en kostymklädd, lätt gråsprängd man som rörde sig smidigt som en panter. Han var kortsnaggad, hade mörka solglasögon och talade oavbrutet i en telefon.

    - Om du ser honom innan kulan trängt hela vägen igenom pannbenet ska du fanimej hinna besvara elden!

    - Deras fjantiga föreställningar om mod och ära kunde man ha mycket roligt med. Vi lindade några gamla trasor runt en pinne så att det blev ett bylte ungefär lika stort som ett huvud, som vi satte en hjälm på. Därefter stack vi upp det ur skyttegraven, skrek något som vi trodde var hemska förolämpningar på deras språk och sköt några skott i luften. Utan undantag stack nån av dem upp skallen lika långt eller en bit längre och sköt en salva mot byltet, varpå vi lungt kunde pricka honom, oavsett om han träffat det eller inte. Ofta höll vi på hela dagen. En gång sköt vi tjugosex stycken på några få timmar. Fan, så vi skrattade den kvällen.

    - När man upplevt det brinnande helvetet vid slaget om Razchal skräms man inte speciellt mycket av en portföljbärande pajas, sen må pajasen representera hur många djävla demokratiskt tillsatta komitteer som helst.

    Under höstens våldsamma åskväder brukar de unga svärdsmännen svära krigareden. Ensam på toppen av Den Yttersta Klippan åkallar krigaren sina gudar och låter den våldsamma eldskraften strömma genom hans höjda svärd, in i hans kropp.

    - Inget som inte en väldrillad fallskärmsjägarpluton kan lösa.

    Det var en fruktansvärd maktdemonstration; det rådde inte längre någon tvivel om att det sist och slutligen alltid är den råa styrkan som gäller.

    - Vadå för djävla förhandlingar? Vår eldkraft är överlägsen deras, sen kan de skrika om förhandlingar tills de blir blåa i synen!

    Hämnd var ett okänt begrepp för honom. Inte för att han hade ett förlåtande sinnelag, utan för att han alltid var den som anföll först.

    Gigantiska förstörelsemaskiner, som under sin obönhörliga frammarsch ödelägger allt i sin väg under en dödsbringande matta av brinnande stål.

    Han sträckte triumfatoriskt och trotsigt bägge armarna mot himlen och vrålade ut sin seger inför gudarna. I den högra handen höll han det brinnande svärdet, i den vänsta det avhuggna huvudet: Den siste stercoren var utplånad; hans uppgift var fullbordad, hans förfäders löfte hade slutligen blivit uppfyllt.

    - Ibland kan det vara strategiskt rätt att vända andra kinden till: Om han klipper till igen vet du var han siktar, och om han skamset går sin väg mosar du honom hur enkelt som helst bakifrån.

    Hans speciella framtoning både skrämde och fascinerade: Under den oklanderliga gentlemannafasaden förnam man ett fjättrat, människoätande rovdjur, som när som helst kunde spränga sina bojor i vilt och vanvettigt raseri.

    Hans kropp var ärrad av otaliga strider, hans ansikte var fårat av de långa vintrarna. Hans hår började få stänk av silver, men de svällande musklerna visade inga tecken på åldrande. Ögonen var egendomligt bleka och frånvarande men glödde likväl med en skrämmande intensitet: De tycktes vara gjorda av brinnande is. Han framstod som osårbar, en evig och fulländad dödsmaskin, skapad uteslutande för slagfältet.

    Svärdet som hängde vid hans sida hade fem vintrar sedan, nysmitt och vitglödande, givits till honom av schamanen under isriterna i Det Brinnande Järnets Grotta.

    Varje gång Hansen tog en risk fick Addison samma känsla som när han såg ett lejon kasta sig över sitt byte, och varje gång Hansen stängde vinsten var det som när bytet gavs det dödande bettet. Det hela gick snabbt och obönhörligt, och i båda fallen tycktes jägarna vara skapade enkom för jakten.

    - Nej, inga djävla stealth-plan, för helvete! Om de ser allihopa komma på en gång skiter de på sig av skräck, och det tycker grabbarna att är mycket roligare!

    - Det har från vissa håll framförts en del kritik, man hävdar att onödigt mycket våld använts. På det skulle jag vilja svara att vid en operativ insats av det här slaget måste man oundvikligen räkna med vissa marginaler, vilket i någon mening rent definitionsmässigt innebär ett visst övervåld. Satt i sitt rätta sammanhang måste dock detta anses ha ganska underordnad betydelse.

    - Vafan då för högt belånad? Det skall jag säga dig, pysen, att jag var för högt belånad långt innan du fick ditt första hårstrå på kuken!

    - Om du springer till skogs så fort marken börjar gunga är det nog bäst att du gör affärer med några andra än de tjocka grabbarna från Texas!

    - De enda lagar som gäller här är mina egna, oavsett hur många pappersviftande fjantar som fåntrattarna får för sig att skicka hit.

    - Men att försvara vårt samhälle med sådana metoder, vore ju att vanhelga hela det fundament av omistliga principer som samhället självt vilar på.
    - Äh, omistliga principer är till för fjantar! Spräng dem åt helvete, säger jag, så de lär sig!

    Han väcktes brutalt ur sina tankar då något varmt träffade honom i pannan: Klingan hade skurit av mannens arm som en glödhet kniv skär igenom smör, så att en kaskad av ljusrött blod stänkte över de närmaste åskådarna. Han betraktade skräckslaget hur den roterande eggen fortsatte sin dödsbringande färd igenom luften och med ett kliniskt snitt kapade luftstrupen på den olycklige, som var fullständigt chanslös. Mannen rosslade på ett ohyggligt sätt och föll gurglande ihop i den växande blodpölen; han var död innan han nådde marken. Männen i cirkeln hade inte rört en min eller på något annat sätt visat någon som helst reaktion.
    Han motstod med svårighet en impuls att kräkas, men ordnade snabbt anletsdragen: I det här skedet var det oerhört viktigt att framstå som helt oberörd, att absolut inte skilja sig från resten av kretsen.
    Ja, tricklie var sannerligen ingen sport för veklingar, tänkte han. Jan-Örjan insåg plötsligt med förfärande klarhet att han nog borde ha följt SYO-konsulentens råd och valt ett något mera konventionellt alternativ som höstterminens Fritt Valt Arbete.

    - Jag? frågade Klaserik klentroget och med stigande panik.
    - Ja, här på Gråheda har vi alltid hållit på traditionerna, svarade greven, nu med en viss skärpa i rösten.
    Klaserik kände hur han började svettas. "Äldsta gästande dam hissas, efter efterrätten men före kaffet." Herregud! Och han som hade trott att det varit fråga om ett internt skämt, eller något liknande. De kan ju inte vara riktigt kloka i huvudet, tänkte han skräckslaget, och sneglade i panik på grevens höklika profil. Eller gör man alltid så här vid bättre middagar, kanske?
    Under inga förhållanden fick han skämma ut sig, det var han dock alldeles klar över. Så hellre dö än tveka! Han ställde sig upp, sköt in stolen och tittade beslutsamt ut över middagsbordet. Då fick han nästa chock: Minst fyra av de närvarande damerna kunde lätt gälla för den äldsta. Hm, "gästande" hade greven sagt. Då föll grevinnan bort. Fast då fanns det i alla fall tre kvar att välja emellan. Hur fan skulle han göra nu?
    Klaserik fattade ett snabbt beslut, klarade strupen, och klev bestämt fram till den fågelliknande lilla friherinnan von Steeghöök.
    - Ähum, började han.

    Ministerns första dag på jobbet kunde ha börjat bättre: Partiets kroppsspråksspecialist hade alltid eftertryckligt poängterat hur viktigt det är att hålla handflatan riktad nedåt då man första gången hälsar på folk: En nedåtriktad handflata signalerar makt, en uppåtriktad underkastelse.
    Inför ett hav av TV-kameror hade hon så stegat in på departementet för att i sann demokratisk anda personligen hälsa på var och en ur personalen, vilka stod uppställda i en lång rad. Den mycket gamle trädgårdsmästaren - först i ledet, tillika gammal kavallerist - hade tyvärr missförstått hennes (möjligtvis lite överdrivna) åtbörd och helt sonika kysst henne på handen, ett exempel som de övriga manliga anställda hade följt, ehuru under visst förbryllat mumlande.
    Hela proceduren hade tagit flera minuter, och visats i sin helhet på bästa sändningstid i samtliga nyhetskanaler.

Samtliga citat ur trilogin Tuffa grabbar (originalets titel Rough)